UK University of the year 2012.

Innan jag skulle börja på universitetet här borta gick jag och oroade mig för om jag skulle vara lika bra som de andra. Jag var på allvar orolig för att mötas av ett gäng sådär brittiskt superdisciplinerade elever som kom direkt från skolbänken och var inställda på att göra allt snabbt, effektivt, perfekt och i tid. Tillåt mig att gapskratta åt mig själv såhär i efterhand. Jag har nog aldrig oroat mig för något så felaktigt, och då är jag ändå "the worrying kind".

Istället är jag idag förbannad, frustrerad, chockad och ännu mera förbannad. Aldrig i hela mitt liv har jag stött på ett gäng så omogna, ostrukturerade, opålitliga och allmänt värdelösa människor som jag gjort på det här universitetet. Jag blir alldeles skakig av ilska när jag tänker tillbaka på alla jubelidioter jag haft att göra med, och jag förstår inte hur folk kan leva med sig själva.

Det må låta hårt och en gnutta rasistiskt, men det är verkligen såhär det är. Den brittiska arbetsmoralen - av det jag sett på University of Strathclyde att döma - är i botten, och hur dessa människor lyckas ta sig fram här i livet är mig en enorm gåta. Är man organiserad (eller normal, beroende på hur man ser det) och vill att en stor rapport ska vara klar en eller två dagar innan inlämning så att man kan gå igenom den ordentligt, tycker folk att man är fånig och att man ska slappna av lite. Det räcker väl om den är klar fem minuter innan deadline?

En norsk kompis till mig har fått massor av elaka kommentarer och blivit oerhört illa behandlad av de andra medlemmarna i sin grupp - enbart för att hon försökte få dem att dyka upp till mötena, göra sin del av arbetet, källhänvisa korrekt och vara klara i tid. Hon försökte alltså få dem att göra vad varenda vettig människa skulle göra ute i verkliga livet, och fick en massa gliringar och hat i utbyte.

Det är så fruktansvärt äckligt orättvist att det ska vara såhär, att dessa människor ska kunna bete sig på detta viset och ändå komma ut ur universitetet med en examen lika bra som någon annans. Det är så fruktansvärt äckligt orättvist att man ska behöva skrika, gråta och slita sitt hår på grund av att andra människor utnyttjar en och utnyttjar det faktum att man framstår som en arbetsvillig person som faktiskt vill få något gjort.

Jag vill säga nej, jag vill sätta ner foten, skita i alltihopa och för en gångs skull lägga över arbetsbördan på någon annan i gruppen. Men jag vågar inte. Jag vågar inte, för jag kan inte lita på att folk gör sitt jobb. Jag kan inte lita på att vuxna människor som går tredje året på ett av Storbritanniens bästa universitet gör sitt jobb, och gör de inte sitt jobb så blir mitt betyg lidande. I stället blir det jag som skriver 40 % av ett arbete som skulle skrivas av 7 personer, det blir jag som framstår som "the bad guy" när jag tvingas jaga, skrika och vara otrevlig mot andra vuxna människor bara för att de är för lata för dra sitt strå till stacken. De vet ju att någon annan kommer att göra det åt dem i slutändan.