It is the most wonderful time of the year

De varnade mig för den monotona vardagen. De varnade mig för de tidiga morgnarna. De varnade mig för det dalande sociala livet. De varnade mig för pendlingsproblemen. Men inte en jäkel varnade mig för att en veckorutin med uppstigning runt 06.40 varje dag skulle beröva mig på konsten att ta sovmorgon.

Hur mycket jag än försöker, hur sent jag än går och lägger mig, vaknar jag vid 8-snåret såväl lördag som söndag vareviga helg. Hur mycket jag än vill få sova i 9-10 timmar om helgerna och vakna vid 10-snåret så går det helt enkelt inte. Och det är ju bra, på sätt och vis. Lägenheten har sällan varit såhär välskött, Netflix har sällan varit såhär välbesökt och lyxfrukostarna har sällan varit såhär många. Fiffigt är det också när man vill ta hand om två glada hundar och kan erbjuda sig att hämta upp dem vid 9 på morgonen utan problem.

Men ändå. Lite besviken är jag faktiskt. Finns det någon man kan framföra sina klagomål till när det gäller det här? Det är ju liksom synd om mig, menar jag. Jätte, jättesynd.

Dagens sorger dränker jag i alla fall i hundhår och valpbus. Jess och Rosie är mina för dagen, och snart ska vi gå och möta upp Nicole och Nat som kommer från Edinburgh och hälsar på. Långpromenad i parken, lunch på det hundvänliga caféet och sedan återlämning av de fyrbenta innan vi gör oss redo för kvällen som bjuder på mat hemma hos mig och sedan drinkar i Ashton Lane tillsammans med de andra baskettjejerna.

Imorgon ska jag låta mig fullständigt förloras i julpynt, julmarknad, adventsljus och jul jul jul. Jag har kämpat hårt det här året för att inte starta julen för tidigt, vilket är svårare än det låter i ett land där de första julskyltningarna börjar synas i början av oktober och julmarknaderna startar i mitten av november. Men jag har stått emot, jag har blundat och jag har täckt öronen när de alltför välbekanta tonerna av "Jingle Bells" letat sig ut från Debenhams entré.

Och nu är det dags. Första advent. Julens startskott. Ååååh.