Blast from the past

Hej!

Kommer ni ihåg mig? Det är jag, den där blonda tjejen som är knappt en tvärhand hög och som lät resväskan föra henne till Skottland för sisådär 4,5 år sedan. Herregud, är det verkligen 4,5 år sedan? Fyra komma fem år?! Det är ju ganska så mycket faktiskt.

Men tiden går fort när man har roligt säger de, och oj vad roligt jag har haft! Jag önskar att jag kunde böja den meningen i presens också, men med tanke på att jag sitter nedbäddad i soffan med rekordtäppt näsa och ingen smak så vore det att fara med osanning lite grann, är jag rädd.

Jag är dock stolt över att ha kämpat mig igenom hela jobbveckan trots förkylning - med en hel del socialiserande däromkring också dessutom! I måndags var jag ute med Sami och hans kollegor och käkade, i onsdags träffade jag min vän Anca för vin och skitsnack, och i torsdags var jag hembjuden till familjen Ibrahim på klassisk skotsk middag i form av steak pie. Kan vara det godaste jag ätit den här veckan.

Det godaste jag ätit det här året var dock förra lördagen, då jag var och käkade brunch med mamma och pappa som kom på besök över helgen. Vaniljpocherade päron med grekisk yoghurt och nötter - det ni! Det ska bli min önskerätt ifall jag någonsin - ytterst osannolikt - skulle hamna i finkan i Texas eller något, och tvingas gå den berömda gröna milen.

Nåja, nog om mat (för de kommande tjugo sekunderna i alla fall). Helgen med päronen (både de med två ben och hår och de vaniljpocherade) var fantastisk och fantastiskt avslappnande. Under de 4,5 år som jag bott här (nämnde jag att jag har bott här i ofattbara fyra komma fem år?!) har de liksom hunnit med det mesta av vad den här delen av världen har att erbjuda i turismform, så den här gången kunde vi verkligen bara njuta av att ta det lugnt och göra vad vi kände för. Ta sovmorgon, koka sylt, spika tavlor...

Vi gav oss dock ut om kvällarna, och lördagskvällen var den med stort K. Då var det dags för konsert i den gamla katedralen St Andrews in the Square, där en bråkdel av musikfestivalen Celtic Connections utspelade sig. Första akten (säger man så i musikvärlden?) bestod av vacker och behaglig musik av det norsk-skotska bandet Boreas medan den andra akten var mer typisk skotsk fiddelidoo-musik med trion The Alt. Båda två var jätteduktiga, och det var överlag en mycket trevlig kväll.

Den här helgen blir om möjligt ännu lugnare än den förra, och jag tänkte fokusera på att kurera mig i all min stillsamhet. Jag har inte ett jota planerat förrän kl 19 imorgon, då jag är hembjuden till min kollega på middag tillsammans med de andra härliga typerna i min arbetsgrupp. Det blir en salig blandning av Sverige, Polen, Tyskland, Holland, Frankrike, Spanien, Australien och Skottland kring ett och samma middagsbord och det ska bli jättetrevligt! Jag ber till Gud att min smak ska vara tillbaka tills dess, för känner jag Emilia rätt så kommer hon att laga mat i princip hela dagen inför vårt besök...

Nu är det dags för denna snormajan (jag har haft mer attraktiva smeknamn, det har jag) att krypa till kojs på riktigt och sova precis exakt så länge som hon vill. Oj, så skönt det ska bli!