Regntunga skyar

Jag vaknade mitt i en dröm där Putin kastade ris på våra fönster. Det tog mig ett par sekunder att inse att smattrandet jag hörde istället berodde på det helt vansinniga monsunregn som föll över Glasgow sent i går kväll. Man kan ju tycka att jag borde ha blivit van vid ljudet av regn efter snart sex år i den här staden, men mitt undermedvetna var bevisligen av en annan åsikt. Och helt ärligt - jag har aldrig i hela mitt liv sett maken till våldsamt regn!

Ösregnet har fortsatt utan uppehåll precis hela dagen, sådär så att jag flera gånger stannat upp och funderat på hur mycket vatten det egentligen kan finnas där uppe. Ni vet, ungefär som man tänker om snor när man är förkyld. Det var väl en fin liknelse? Jag är så finkänslig av mig!

På grund av nämnda regn fegade jag ur och tog tunnelbanan till jobbet i morse. Jag insåg snabbt att även de andra människorna i den här staden som vanligtvis promenerar till jobbet, hade haft samma idé. Två tunnelbanetåg fick jag låta åka iväg innan jag lyckades pressa mig in på det tredje, som för övrigt inte var alldeles olikt en ångbastu denna morgon. Mysigt! Tur i alla fall att jag jobbar på ett ställe där ingen bryr sig om ifall man är svettig, blöt eller ens i tid.

Huvudet mitt är ungefär lika tungt och segt som himlen idag, och det blir liksom inte riktigt någonting av någonting. Detta gäller dessvärre även den halsvärk som jagat mig i ett par dagar nu - det verkar liksom aldrig bli något av det. Inte för att jag drömmer om att vara dödsförkyld eller så, men det vore i alla fall skönt att få kalaset överstökat. Som det är nu går jag bara omkring och väntar på att det ska bryta ut, samtidigt som jag inte vågar träna eller vara äventyrlig på något annat vis på grund av risken att göra det värre. Synnerligen irriterande.

Nåja, nu ska jag laga köttbullar (det är ju trots allt 6 juni) och hoppas på att lite klassisk "comfort food" hjälper till att jaga iväg såväl halsbaciller som övriga regnmoln!