Konsten att snickra pondus

Det har varit en bra vecka för mitt självförtroende, det här. Det har varit en bra vecka på en massa andra sätt också (vinprovning med Becky på torsdagen följdes av ost & vinkväll med Michelle på fredagen, need I say more?), men mest nöjd känner jag mig med hur jag faktiskt lyckats stå upp för mig själv vid flera tillfällen på senaste.

Jag har vågat klaga på maten på en restaurang, och fått 20% rabatt på hela notan som kompensation.

Jag har lyckats låta en kollega betala min lunch för mig bara för att, utan att protestera 453 gånger. (jag protesterade en gång, men personen insisterade igen och jag tackade då snällt. Min nya strategi!)

Jag har klagat på gymmet, som hade mage att ställa in kettlebells-passet utan att meddela oss som bokat in oss på det.

Jag har ifrågasatt ett pris och inte gett mig förrän det var nerpressat till det jag ursprungligen blivit lovad.

Jag har bett om pengar tillbaka från ett företag, trots att det rörde sig om en struntsumma som jag annars kanske hade låtit brinna inne.

Jag har harklat mig lite mer högljutt än normalt när en person tyckte det var okej att tränga sig framför mig vid baren igår kväll.

Ja, och så har jag visst fått till en bra löneförhöjning också. Genom att våga stå på mig, istället för att genast svälja det tveksamma erbjudande som först lades fram till mig.

Det känns bra. I hjärtat, i hjärnan, i plånboken. Jag hade som mål det här året att bli bättre på just sådant här, att säga nej, att stå på mig, att inte vara så jäkla mesig hela tiden. 8 månader in på året kan jag konstatera att jag nog verkar vara på rätt spår, trots allt. Onwards and upwards!