Beautiful disaster.

För två år sedan promenerade jag tydligen runt i Kelvingrove Park och tog bilder på vackra vårblommor. Idag halkade jag istället runt på West Princes Street och gjorde mitt bästa för att inte dratta omkull på den stappliga, snöpackade vägen till och från gymmet. Var det någon som sa global uppvärmning?

Ett sådant vinterväder som vi haft de senaste dagarna har jag aldrig skådat i Glasgow. Tydligen har inte heller Glasgow skådat det i Glasgow, om man ska tro Sami (som ju trots allt bott här i sisådär 30 år). Det har snöat, och snöat, och snöat. Och blåst. Och snöat. Sedan har det blåst och snöat lite till.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njutit av det, även om också mitt mått började kännas lite rågat när det i morse tog dubbelt så lång tid som vanligt att ta sig hem från gymmet. Trötta benmuskler i kombination med ömsom glashal, hårt packad snö och omsöm knähöga snödrivor rekommenderas icke.

Men hem kom jag, och nu sitter jag i mitt älskade soffhörn med en stor kaffe samt en Frökuse med lemon curd på. Både brödet och lemon curden fanns hemma tack vare mina fina föräldrars besök förra veckan, vilket var lika trevligt och uppskattat som vanligt.  Före föräldrarna kom dock Jeanette, som stannade tisdag-torsdag och sedan byttes av av mamma och pappa på torsdagskvällen. Det var en intensiv vecka, som min kropp bestämde sig för att kombinera med en riktig dunderförkylning. Bättre timing har jag haft, det måste jag säga! Nåja, jag lyckades skrapa ihop tillräckligt med energi för att njuta av båda besöken i alla fall, och det är så himla roligt att ha folk här!

Den här veckan har jag mest ägnat åt att återhämta mig från förkylningen, och så har det blivit en väldig massa jobb. Vi är mitt inne i en väldigt intensiv period, som inte hjälptes av det besvärliga vädret då chef nummer ett blev fast i London och chef nummer två blev fast i Aberdeen. Det är rätt otroligt hur lamslaget hela landet har blivit av detta snöoväder - samtliga skolor har varit stängda sedan i onsdags, mataffärerna har ekat tomma eftersom att leveransbilarna inte kunnat ta sig fram, flygplatsen har varit stängd i två dagar, Scotrail ställde in alla sina tåg...

När vi hör om allt det här är vi väldigt nöjda med att bo mitt i stan och inte vara beroende av mer än våra egna två ben för att ta oss runt. Nöjda är vi också med att det här kaoset utbröt i veckan mellan Sverigebesöken och den stundande Dubairesan. Där kan vi snacka om bra timing!

Nu tänkte jag dela med mig av lite bilder från de senaste dagarna - en del mer vårlika än andra!

Mammas & pappas besök inleddes med vinprovning på Vino Valentino

Och så åkte vi på utflykt!

Lunch i hamnen i Troon

 På väg dit hälsade vi på hästarna i "mitt" stall

Glass på stranden i Troon. Här trodde jag mig känna de första vårkänslorna...

Sen blev det vinter igen.

Väldigt mycket vinter.

Jag har tillbringat ovanligt mycket tid i lagerlokaler den här helgen. Och i samma vända lärt mig att ett ställe inte behöver vara varmt, bara för att det råkar vara "inomhus". Efter 20 år som hästtjej kunde man ju tycka att jag borde ha lärt mig det vid det här laget, men icke!

Nåja, i lagerlokal nummer ett var det i alla fall inte tal om att frysa, den låga temperaturen till trots. Där låg nämligen ett crossfit-gym, som jag var och provtränade på i fredags kväll. Oj vad svettigt, men oj vad roligt!

Efter att i flera månader ha suckat och skakat på huvudet åt "typiska crossfit-människor" (personligt meddelande till Cajsa om du läser: du räknas inte in under den kategorin) som verkar bli närmast besatta av denna sport på ett nästan kult-liknande sätt, så kom jag fram till att det nog var dags för mig att prova på eländet själv. Det är ju ändå bra att veta vad det egentligen är man går runt och suckar över, menar jag. Och jag kan se var den här kult-grejen kommer ifrån, det kan jag verkligen! Det var ju himla roligt, och det verkar ju vara en himla härlig gemenskap, och jag har ju börjat tröttna på min egen styrketräning lite... Hmm, det kanske blir en sådan där "typisk crossfit-människa" av mig också en vacker dag...

Vidare till lagerlokal nummer två. Om jag brände kalorier under besöket i den första, så jämnade jag definitivt ut det under besöket i den andra. Lagerlokal nummer två inhyste nämligen Big Feed - Skottlands största street food market inomhus. Här tillbringade jag både en och tre timmar tillsammans med Victoria och Laura, trevlig live-musik, goda drinkar och ännu godare mat. Det var väldigt roligt, men såhär i efterhand inser jag att både långkalsonger och raggsockar hade varit en bra idé.

Förutom detta rännande i diverse lagerlokaler har helgen inneburit spinning, läsning och en middagsbjudning med efterföljande Trivial Pursuit-turnering (som jag vann!). Idag har jag latat mig mest hela dagen, med avbrott för en promenad till favoritvinbutiken.

Veckan som kommer är minst sagt händelserik, och jag har planer både tisdag, onsdag och torsdag kväll. På tisdag kommer Michelle hit för att baka semlor som traditionen bjuder, på onsdag ska jag åka till Edinburgh för att njuta av såväl live-jazz som prinsesstårta på ett nyöppnat svenskt ställe, och på torsdag ska jag och Sami gå ut och äta på en köttrestaurang här i kvarteret som ska vara något utöver det vanliga. Jag går en riktig hälsovecka till mötes med andra ord, och ser mycket fram emot varenda del av den!

Och så kom det, det där årets första vårtecken. Lagom till lunchrasten fick jag en stark känsla av att jag måste gå ut en liten stund och känna på luften. Väl på George Square slog jag mig ner på en bänk, vände ansiktet mot solen, slöt ögonen och kände det där efterlängtade, varma ljuset måla rosor på kinderna. Jag tror minsann att det blir vår i år också. 

Intressant förresten att jag för exakt två veckor sedan satt och kände liknande känslor av eufori p.g.a  snöstorm utanför fönstret... Jag är som ombytlig jag se!

The dog days are over

Och vips så var det februari! Ett par snöstormar, en ridtur, ett Åsa-besök och två vändor till Edinburgh är nog det mest anmärkningsvärda som hänt sedan jag skrev senast. Januari har flutit på i terpentintempo och det känns mycket svårt att tro att det bara är en månad sedan det var nyår. Den känslan beror nog mycket på att jag gjort ungefär hälften så mycket den gångna månaden som jag brukar göra en vanlig månad - helt enligt plan.

Trots detta har det varit lite snålt med energin i den här kroppen på senaste, och den Mikaela som i vanliga fall raskt (nåja...) kliver upp ur sängen om morgnarna ligger nuförtiden kvar och utkämpar en strid värre än alla maraton i världen innan hon efter mycket om och men tar sig upp. Och inte blir det mycket bättre därifrån. Kolasås i hjärnan är ett bra sätt att beskriva de senaste veckornas känsla på. Åtminstone 20 av dygnets 24 timmar. Synnerligen besvärligt, särskilt när man sitter på jobbet och helst ska uträtta ett och annat.

Jag börjar bli trött på att vara trött, men hoppas att nya vitamintabletter i kombination med en fullständigt händelselös helg ska råda bot på saken. En enda sak ska jag göra i helgen, och det är att åka till stallet. Och bättre ställe att tanka energi på finns inte, ska ni tro!

Tanken på en stundande vår och alla de möjligheter det innebär känns så härlig att jag nästan blir lite religiös, och varje februaridag kommer att ta oss ett steg närmare de efterlängtade marsdagarna. Låt det gå fort!

Förutom att den innebar att jag fick ställa in min planerade stalltur så är den faktiskt väldigt fin, den här snön. Särskilt som den innebär en anledning att dricka varm choklad med vispgrädde.

Bara de som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår

Det är fredag eftermiddag, jag är nytränad, på mina fötter ligger en sovande kattunge och utanför fönstret står snön som spön i backen. Samtidigt har jag återupptäckt Melissa Horn på Spotify och kakor med hallon & vit choklad på Sainsbury's. Livet skulle helt enkelt, på alla sätt, kunna vara väldigt mycket sämre.

A new year

Hej 2018!

Det är med lätt eufori som jag inser att jag faktiskt inte har en enda fast plan för de närmsta två månaderna. Jo, det blir föräldrabesök i slutet av februari, men det är också det. I övrigt är alla kvällar och helger mina att göra vad jag vill med. Efter en sommar och höst som varit lite för uppbokad, till och med för en planeringstok som mig, känns det fantastiskt.

2018 ska bli ett lugnets år har jag tänkt mig, vilket passar bra ihop med mitt mål att spara mer pengar inför ett planerat lägenhetsköp under 2019. Jag ska flänga lite mindre och ha lite mer tråkigt, helt enkelt. Vara mindre ambitiös med såväl pengar som tid och energi. Fortsätta öva på att sätta mig själv i första rummet och säga nej när jag känner att jag behöver. Det kan nog vara nyttigt tror jag.

2017 har annars varit ett ovanligt vanligt år, känns det som. Det fick förvisso en ganska tung och omtumlande början, men sedan har månaderna tickat på utan större dramatik känns det som. Och väldigt snabbt. Jag vet inte hur många gånger det senaste året som jag på allvar tänkt "men herregud, var har tiden tagit vägen?" och tyckt att det som var tre månader sedan i själva verket hände i går, typ.

Ett av mina nyårslöften för året var att blogga mer. Med tanke på att jag knåpade ihop totalt 45 inlägg under 2017, jämfört med 23 under 2016, tycker jag att vi kan kalla det en rungande succé.

Jag lovade också att skaffa mig ett ordentligt sparkonto hos min skotska bank, att tillbringa minst tre veckor i Sverige under sommaren, att återintroducera hästar i mitt liv lite mer ordentligt igen, att skaffa katt och att fortsätta träna 2-3 gånger i veckan. Jag sätter en prydlig bock i kanten bredvid samtliga punkter. Den där franskakursen jag hade tänkt ta samt långresan jag tänkt planera är det värre med, men något ska jag väl ha att roa mig med detta året också!

Nyårsfirandet blev för övrigt lyckat, och värdparet hade pyntat och fixat i köket hela dagen. Jag kan varmt rekommendera att göra sig vänner med par där den ene parten är vin- och Italientokig och den andre är utbildad bartender och en fena i köket!

Vi bjöds på Kir Royal till fördrink följt av en sallad med ruccola, karamelliserad rödlök, pinjenötter, bacon, parmesanost och rosmarin till förrätt. Varmrätten blev sojaglaserad laxsida med sparris, ugnsbakade körsbärstomater och hasselbackspotatis. Efterrätten stod vi för, och det blev lingon-cheesecake som till större delen tillverkades av Sami medan jag mest satt på en stol, gosade med katten och kom med glada tillrop. Alltihop var fantastiskt gott och sköljdes ner med rikliga mängder vin direktimporterat från Abruzzo, där Michelles föräldrar har hus.

Efter detta rullade vi bokstavligen talat in till stan, där vi hade biljetter till baren Artas nyårsfirande. Det var väl kanske inte kvällens höjdpunkt direkt, och vi är rörande överens om att vi hellre stannar hemma hos någon nästa gång istället för att ge oss ut, men det var lite kul att vara ute i vimlet och skåla med främlingar under tolvslaget i alla fall! Fyrverkerier skjuter man i princip inte alls här under nyår, utan den biten klarar de av redan i november när det är Guy Fawkes (aka Fireworks Night), och det var rätt skönt att slippa faktiskt.

Vad som också var skönt var att stå där vid tolvslaget, omringad av människor och champagneglas, och känna att såhär. Såhär ska det vara. Jag behöver inget annat än det jag har just nu. Det jag hade igår. Det jag kommer att vakna upp till imorgon. Jag kände att om livet skulle råka bestämma sig för att vara precis såhär, precis som det varit det senaste året, för alltid, så skulle det vara helt okej. Jag har naturligtvis en massa planer, mål och drömmar som gärna får förverkligas, men jag skulle också vara helt okej med att ha det ungefär såhär ungefär resten av livet.  Den känslan ska jag försöka bada, vila och gotta mig i.

Nu är det dock hög tid för den här lilla damen att hoppa in i duschen, innan vi ska ge oss av på nyårspromenad och sedan middag hemma hos Samis mamma.

Gott nytt år på er!

Sparkle

Jag fick vinterkräksjukan i andra adventspresent, och den sista veckan i Glasgow före jul blev därmed inte riktigt som jag hade tänkt mig. En vecka som skulle tillbringas på julfester, barer och julmarknader tillbringades istället i sängen, soffan och på badrumsgolvet. Kul! Positivt är i alla fall att jag blev frisk precis i tid för flyget till Sverige, samt att jag sedan njöt dubbelt upp av all god svensk mat efter att ha levt på vatten, luft och salta kex i 5-6 dagar.

Väl i Sverige var det i vanlig ordning intensiva dagar, och det kändes som att jag var där i minst en månad snarare än 12 dagar. Jag hann träffa alla jag ville träffa, göra allt jag ville göra och äta allt jag ville äta, och mer därtill, så resan får på det stora hela räknas som en stor succé!

Igår eftermiddag landade jag i Skottland igen, och det känns riktigt fint att vara tillbaka. Både den tvåbente och den fyrbente välkomnade mig med mycket kärlek och det har mest varit fokus på kramar, mys och träning sedan jag kom hem. Och så (ännu mer) god mat, förstås.

Imorgon är det dock dags att bruka lite mer allvar, då vi ska handla och fixa efterrätten till nyårsmiddagen hemma hos Tom och Michelle senare på kvällen. Jag känner mig riktigt nyårs-sugen i år och ser verkligen fram emot att klä upp mig till tänderna för en rolig, lyxig kväll i goda vänners lag. Åh vad kul det ska bli!

Jag är inte tillräckligt ambitiös för att satsa på ett inlägg även under morgondagen, så med det här vill jag önska alla mina eventuella läsare ett riktigt gott nytt år. Var ni än är och vad ni än gör så hoppas jag att det blir precis så trevligt, fint och kravlöst som ni vill. Vi hörs 2018!

Isy peasy

Med 11 timmars underbar skönhetssömn inleddes denna söndag. Jag kan inte minnas när jag senast fick sova så länge oavbrutet, och mest känner jag nog tacksamhet till vår fantastiska lilla katt som lät oss sova så länge. Det var bevisligen behövligt.

En av de bästa regler vi haft sedan vi fick hem ovan nämnda katt är att han sover instängd i vardagsrummet, som ligger två dörrar bort från vårt sovrum. På så vis slipper vi de omtalade rycken som alla katter tydligen får runt 4-snåret varje morgon, då de far fram som dårar och tycker att resten av världen ska göra detsamma. Lille Cheenu provar säkert på detta själv medan vi sover djupt, lyckligt ovetandes, ett par rum längre bort. Det fungerar så bra, och jag förstår verkligen inte hur andra kattägare står ut med att ha det på något annat sätt!

När jag vaknade i dag hade jag även träningsvärk i fötterna, vilket ju generellt inte är något som händer varje dag. Något som inte heller händer varje dag är att jag åker skridskor, och jag misstänker någon slags korrelation mellan de två faktorerna.

Sami och jag bestämde oss nämligen för att återuppväcka våra (tämligen icke-existerande) skridsko-kunskaper igår och bokade in oss på ett pass i ishallen ute vid Braehead. Och oj vad det var roligt! Efter fem minuters tafatt stapplande kom vi igång riktigt bra, och det var så himla nostalgiskt och mysigt! Det faktum att jag inte trillade en enda gång, samt att det hela avrundades med en kopp varm choklad, förgyllde också upplevelsen. Det måste vi göra om snart!

Med tanke på att jag igår lyckades tillbringa nästan två timmar på is utan att trilla kändes det sådär att det första jag gjorde när jag steg utanför dörren idag var att dratta omkull på trottoaren. Är det världens sätt att hämnas på mitt skrytande om att jag minsann inte trillade en enda gång igår, tro? Nåja, det blev i alla fall inte värre än ett blåmärke på rumpan och en stukad stolthet, så det får jag väl ändå vara glad för. Antar jag. Mutter mutter.

Förutom att halka har dagen bestått av träning, tvätt och julfilm än så länge. Snart ska vi ta itu med lite städning, och ikväll ska vi gå hem till Samis mamma för att äta middag och hjälpa henne att klä granen. Hembakade lussekatter och vinglögg kommer att medtagas från detta hushåll, och kvällen har på alla sätt potential att bli mycket mysig.

Hoppas ni har en en härlig andra advent där ute!

MVH

Isprinsessan

När det lider mot jul

Hoppsan då, här har det visst ekat lite tomt! Rackarns, jag som tyckte att jag var inne i ett så himla bra flyt. Jag skrev faktiskt fler blogginlägg i oktober än jag gjort sedan april 2015, bara så ni vet... Nåja, man kan inte ligga på topp alltid!

November kom och gick ungefär lika snabbt som en lindrig förkylning kändes det som, och jag har inte riktigt koll på vad som egentligen hände under alla de där dagarna känner jag. Månaden inleddes med dubbelbesök och avslutades med Stockholmsresa i alla fall, så långt är jag med. Tiden däremellan var nog mest grå, blåsig och kall tror jag.

Favoritmånaden december inleddes sedan på ett mysigt herrgårdshotell på Södermalm, med bufféfrukost i en gammal vinkällare och snöfall utanför. Inte så illa va? Sami och jag bestämde oss för att det var dags att se något mer av Sverige än Skåne, så det blev ett par dagar i huvudstaden där vi gick på julmarknad, träffade vänner, kikade in hos kungen, köpte nykokta polkagrisar, vinkade till regeringen, åt nybakade kardemummabullar och helt enkelt hade det väldigt väldigt mysigt. Det var en skön paus från verkligheten, och vi kan varmt rekommendera Hotell Hellstens Malmgård för eventuella framtida Stockholmsturer!

Det blir snart Sverige igen för min del, då jag fick möjlighet att åka hem redan den 17 december och jobba därifrån sista veckan. Det är fantastiskt på många sätt att jobba med folk från flera olika länder, men det bästa av allt är nog ändå att jag inte behöver vara den där jobbiga typen som vill flyga hem till min familj stup i kvarten! Nä, på New Nutrition Business sitter vi alla i samma båt och skvalpar, och den enda stackaren som valde att stanna i Glasgow veckan före jul kommer att vara väldigt ensam där på kontoret.

Innan dess blir det dock några dagar till i Glasgow med jobb, träning, julmarknad, skridskoåkning, julfest och annat kul. Jag försöker verkligen att njuta av alla de här decemberdagarna fram till jul, för när januari sedan kommer vet jag att det är dem jag kommer att sakna mest. Det är något speciellt med den här tiden på året, helt enkelt.

Cheenu njuter av det enda bord i lägenheten han får lov att vara på

Bubbelskratt

Sami och Cheenu har börjat leka "nu smyger vi på varandra och låtsas bli rädda"-leken här hemma. Cheenu har blivit jätteduktig på att härmas och kan till och med räcka upp händerna nuförtiden! Det känns ju bra, ifall han nånsin skulle hamna i trubbel med polisen eller liknande tänker jag. 

Jag skrattade tills jag storgrät åt den här videon, och än idag kan jag inte titta på den utan att fulskratta sådär pinsamt mycket. Titta på honom, bara titta på honom! (rekommenderar fullskärmsläge för ökad komisk effekt)

Podd-tips

På liknande tema som mitt "helt lediga dag"-inlägg häromdagen så vill jag passa på att tipsa om podden Omänskligt. Det är två kvinnor som behandlar ämnen som är så väldigt viktiga i dagens samhälle, med mycket fokus på Prestationssamhället. Det tar en stund tills man vänjer sig vid deras sätt att prata, och de kommer kanske inte fram till några chockerande slutsatser alltid, men jag tycker ändå att det är behagligt prat att ha i bakgrunden medan man vilar, reser eller promenerar.

"Ta hänsyn till att livet ibland kräver mer av oss, vilket innebär att vi behöver kräva mindre av oss själva."

Idag är jag ledig. Idag har jag tagit en semesterdag. Inte av någon speciell anledning, inte för någon annans skull, utan bara för att just nu var just det här vad jag behövde.

Det har känts lite kämpigt mentalt de senaste veckorna, och jag har gått omkring med en massa ofattade beslut och en inre stress som på något vis nästlat sig in hos mig. I kombination med en del otur och mer mörker utanför fönstren har det här lett till att jag hamnat i en liten svacka där jag känner att jag bara behövde pausa livet lite grann. Eftersom jag fått 5 bonusdagar i semesterkalendern hade jag möjlighet att göra just det, och här sitter jag nu.

Min lediga dag tänker jag tillbringa på två av de mest avstressande platserna jag vet: i soffan, och i stallet. Jag har i skrivande stund just bänkat mig på plats nummer ett, tillsammans med en stor kopp kaffe och en croissant från bageriet runt hörnet. Om ett par timmar ska jag åka och möta upp Therese, som också råkar vara ledig idag, och så ska vi köra ut och rida en sväng. Sedan ser jag fram emot att komma hem till en sambo, en katt, en pizza och en flaska vin.

Det känns lite märkligt att vara ledig bara för ledighetens skull, men det är också något jag behöver öva på. Att vara ledig, utan att vara på väg någonstans. Oftast är jag så fokuserad på att åka någonstans, att göra något, att verkligen maximera värdet och krama ut allt jag kan av mina värdefulla semesterdagar. Det är nog ett ganska vanligt symptom i dagens samhälle, och jag tvivlar på att jag är ensam om att behöva en sådan här dag.

Jag märkte direkt hur tankarna snurrade iväg när jag först började fundera på att ta den här dagen."Åh, men då kan jag ju fixa det där, städa det här, baka det där...". Jag fick riktigt ta tag i mig själv och tvinga bort alla tankar på hur himla effektiv och duktig jag skulle kunna vara med en helt ledig dag.

Idag är jag varken effektiv eller duktig, och det är också okej ibland.

It's beginning to look a lot like Christmas (tyvärr)

Med en salig blanding av "I Dreamed a Dream", "Aint My Fault" och "Rudolf med röda mulen" på huvudet har jag gått runt på jobbet idag och nynnat så tyst jag kunnat. En inte helt logisk kombination av låtar kan tyckas, men i mitt lilla fall finns det faktiskt en riktigt bra förklaring. Jag har nämligen haft en ovanligt kulturell vecka; först i Glasgow och sedan i London.

I onsdags var jag och såg min landskvinna Zara Larsson på O2 Academy tillsammans med Becky, Hannah och Michelle. Hon var ännu bättre än jag hade vågat hoppas på, och även om genren inte alls är min kopp te i vanliga fall så har hon något som gör att jag blir lite svag. Det är något speciellt med hennes sångröst och hennes dans, men framförallt med hennes intelligens och politiska engagemang.

I fredags var det sedan dags att åka till en annan intelligent blondin med politiskt engagemang - nämligen min vän Åsa. Hon flyttade till London för drygt en månad sedan för att läsa en Masters i journalistik med inriktning på internationella relationer, och jag fick bo in mig i hennes trevliga lägenhet med utsikt över Themsen i ett par nätter. Som om inte detta vore nog blev jag även medbjuden att gå och se fantastiska Les Miserables på Queen's Theatre, och det förklarar alltså "I Dreamed a Dream":s närvaro i min hjärna. Och vilken föreställning det var sen! En av mina bästa musikupplevelser någonsin, helt klart. Vi var alldeles tagna efteråt!

Så, det var förklaringarna till låt nummer ett och två. Den tredje är det värre med, och jag funderar på om det beror på a) drömmen jag hade igår natt om en timanställning på PostNords (icke-existerande) kontor i Inverness eller b) att den jullängtan jag försökt tygla i en månad nu börjat ta sig loss, bit för bit.

I kombination med att julljusen har börjat sättas upp på George Square och att butikerna börjat damma av julskyltningen (jag vet, det är inte klokt) är det kanske inte så konstigt att även min hjärna försöker tänka jul, men det är faktiskt för tidigt än. Ge oss minst en månad till! Jag har liksom inte riktigt hunnit njuta av den mysiga hösten än, känner jag.

Nu ska jag dock göra just det, genom att tända brasan och koka en kopp choklad som ska få göra mig sällskap medan jag avslutar min fantastiska bok. Har ni inte läst Exit West av Mohsin Hamid än så vill jag be er att göra det nu. Pronto!

Livet på en pinne (häst)

"Åh vad livet är härligt!" sa jag till min nye fyrbente vän Gibson när vi var ute och red igår. Och visst är det lätt att känna så, när livet ser ut just såhär:

Jag längtar till nästa gång! Tänk att jag lyckats introducera hästarna i min vardag igen, och på ett så fenomenalt bra sätt också! Det gör mig lyckligare än någonting annat (ok, näst efter blåbärspaj).

"I've had one of those weeks when even my gin needs a gin."

Veckan har känts ungefär tre veckor lång, och det har varit en typisk sådan där "veckan efter semestern"-vecka. Slog jag rekord i hur många gånger man kan skriva variantioner av ordet "vecka" i samma mening nu?

I morse hade jag en riktig formtopp, då samma huvudvärk som plågat mig i tre dagar kombinerades med en tå som krockade med matbordet, ett lår som krockade med sänggaveln, en tumme som blev osams med en bit vass aluminiumfolie och en burk havregryn som tyckte det var roligare att ligga på golvet än i hyllan.

Men jag tog mig igenom även detta, och kan idag glatt konstatera att imorgon är det fredag. Fredagen den trettonde, förvisso, men jag tänker att jag avverkat hela den här veckans otur under de dagar som redan gått. Kan vi säga så, Ödet? Tack!

Denna kväll skulle egentligen ha tillbringats tillsammans med Michelle över en flaska vin, men då hon kände sig lite krasslig fick det bli en date med först gymmet, sedan tvättkorgen och slutligen TV:n för mig istället. Vi testar den där vinkvällen imorgon istället! Passande nog upptäckte jag en ny jättestor italiensk deli som öppnat bredvid biblioteket, så när jag hade varit inne och lämnat tillbaka min semesterlitteratur plockade jag med mig lite pecorino, nybakade cantuccini, cerignola-oliver och Santals päronjuice hem. Skulle Michelle fortfarande inte känna sig frisk imorgon så kommer jag inte att ha några problem att äta upp kalaset själv.

Helgen kommer annars att bjuda på ett välbehövligt frisörbesök, en shoppingtur med Sami, en födelsedagsfest samt en ridtur. Inte för att skryta eller så, men just det här med att få ihop bra helger är jag faktiskt jäkligt bra på!

Nu ska jag pipa iväg till gymmet, med morgondagens ostfat som motivationsbild i hjärnan. Hej på er!

Holiday blues

Hej! Vi är hemma från semestern! Ungefär såhär känner vi om det:

Hej då!

Life in colour

Med dunder, brak och en massa solsken inleddes mitt 26:e levnadsår. Nästan så pass mycket dunder och brak att jag tillfälligt glömde bort att det faktiskt var min födelsedag… Men det är så det ska vara!

Dunder och brak hörs även från restaurangen som ligger precis intill vår lägenhet, där inte mindre än tre glas gått ett krasigt öde till mötes sedan jag kom ut och satte mig här för en dryg kvart sedan. Det är nog ungefär så det hade låtit ifall jag hade bestämt mig för att satsa på en karriär inom restaurangbranschen tror jag.

Lägenheten jag talar om ligger i detta fall inte på Woodlands Drive i Glasgow, utan på Calle Torrecilla i Nerja. Detta var destinationen när vi satte av mot flygbussen i lördags eftermiddag, och min födelsedag kunde på så vis avrundas med ett enormt glas sangria i Andalusien.

Här har vi nu gonat oss i dagarna fem, och njutit av klarblå himmel och 26-28 graders värme. Jag njuter för tillfället även av upplevelsen att vara utelåst på balkongen, på grund av ett mindre genomtänkt drag då jag i vanlig ordning tänkte att jag skulle vara lite smart. Suck – en del saker förändras bevisligen aldrig, oavsett hur många år man hinner fylla… Förhoppningsvis har Sami duschat färdigt snart och komma och rädda mig som den riddare i skinande rustning (handduk) han är! 

Under tiden tänkte jag fortsätta prata med er. Fingrarna känns härligt sega och ovana vid att skriva på ett tagentbord – ett bra tecken på att man inte behövt jobba (läs: skriva en massa saker dagarna i ända) på ett tag! Eller på att den där mojiton jag drack på stranden gått åt huvudet mer än jag tror…

Vi ska snart ge oss ut på stan för att fatta ett av mina favoritbeslut här i livet; vad vi ska äta, och var. Nerja har överraskat oss på många sätt – främst med sin vackra miljö och sitt klockrena väder – men även med sitt utbud av trevliga restauranger. Det är dock fortfarande relativt ”turistigt”, och det finns lite för många sådana där ställen som har bilder på alla sina rätter, men bemödar man sig med att titta bortom detta finns det många gömda små guldklimpar.

Min riddare har anlänt, och det är dags att snöra på sig sandalerna för ännu en kväll bland glassbarer och sommarklänningar. Kunde inte livet få vara såhär alltid?

En sådan där lördag

För ungefär exakt ett år sedan hade jag en sådan där riktig guldstund här i Glasgow. Det var en sådan där väldigt okomplicerad och egentligen inte speciellt speciell stund, som ändå på något vis etsat sig fast i minnet och som jag kommit ihåg med värme i hjärtat under året som har gått.

Jag har sedan gått och väntat på att tillfället för en likadan guldstund skulle dyka upp, utan egentligt hopp om att det faktiskt skulle hända. En av de främsta förutsättningarna var trots allt sol, vilket man aldrig kan räkna med i den här staden.

Men Triss har rätt; plötsligt händer det. Plötsligt väntar den där efterlängtade solen på en utanför fönstret en lördagsmorgon då man inte har något annat planerat, och vid 8.30 klev jag i promenadskorna och styrde kosan mot Kelvingrove Park. Sami skulle passande nog gå till frisören som ligger på andra sidan parken klockan 9, så jag fick följe halva vägen och strosade sedan runt själv i parken njutandes av vackra höstlöv i vacker höstsol. Åt en lång frukost på parkens café med min bok som sällskap, gick ytterligare en liten promenad, pratade med lite nyfikna hundar och vände sedan hemåt igen. Full av energi.

Herrgud så passionerat man kan skriva om en liten utefrukost, va? Tja, jag är rätt bra på det här med livsnjutning måste jag säga. Att uppskatta det lilla, och så vidare. Det kan vara en av mina främsta talanger, faktiskt, och det är en jag avser att fortsätta odla så mycket jag kan. Det blir så lätt att vara glad då.